Dagen chill

Dag är det en chilldag, tror jag. Iallafall är det så den har börjat. Senare idag blir det att grilla och lite sådär är det tänkt iaf. Fårse vad det blir när mammsen is back home again. Förövrigt är jag på ganska kasst humör idag, grejer som folk säger som retar upp en och sen känns det som hela ens dag är förstörd. Antar att du vet vad jag menar. Suck. Men men, på nått sätt får man väll göra det bästa av situationen och hålla sig undan eller nått. Haha. För att slippa tjurasönder. (det är kanske inte riktigt så farligt, överdrev visst där lite.. wops) Men men, nya bilder kommer förhoppningsvis senare under dagen, hade tänkt mig att sätta mig och börja kolla igenom om de blev någe bra igår. Tog inte alls mycket men fårse om de lilla som fastnade blev nått att ha, och därefter får vi se ifall det dyker upp nått här. Men det är iallafall tanken..

Horisont och trendspaning

För ett tag sen skrev jag inlägget ”Vad händer efter skolkollapsen?”. Den senaste tiden har jag fått till mig lite input av olika slag som gör att det inlägget återigen blir aktuellt, åtminstone för min del. Detta inlägget kommer att handla om arbetsvanor, resevanor och utbildning. Som vanligt ska det här kopplas till skolan. Men jag tror att du som läser min blogg inte har något problem med det.

Lite mer bakgrund till inlägget först då. När man tittar på mönster som rör vårt sätt arbeta, en ökad rörlighet, fler valmöjligheter och ett i de flesta hänseenden mer komplext samhälle, då får i alla fall jag en kittlande känsla i kroppen när jag tänker på lärande. Det enorma jobb-pendlandet, ineffektiva möten, ökad rörlighet på arbetsmarknaden och en skola som verkar ha svårare och svårare att möta elevernas behov och att svara upp mot deras motivation, är enligt mig något som hänger ihop. Kolla in det här klippet så får du se lite hur jag tänker kring ”Re-imagining work”.

Jag är en pendlare, som dessutom reser hyfsat ofta i andra jobbsammanhang också. Idag snappade jag upp artikeln ”Jobbresor tar allt längre tid”. Lösningen på det kan säkert vara att delvis bygga ut infrastrukturen. Men jag får lite känslan av att det är ungefär så vi vill göra med arbete och med utbildning också. Vi ska bygga ut eller effektivisera. Istället för att förändra och omvärdera vad vi gör och vad som är viktigt. Ett utbildningssystem eller en stadsplanering är inga enkla saker. Det förstår jag också. Men kanske borde vi fundera på om allt ska ske samtidigt och om till exempel alla måste vara närvarande vid ett möte. Kanske borde vi också fundera på om lärare och elev på riktigt behöver vara på samma plats för att det ska klassas som en lektion. Kanske borde vi också ta en lång och ordentlig funderare på följade: Att undervisa 20 elever som har helt olika intressen kan lätt bli mer ineffektivt än att undervisa 20 000 som har ett enat eller likartat intresse. Möjligheterna fanns inte innan. De finns idag.

Ganska nyligen var jag i kontakt med en klok och intressant person som håller på att bygga en intressant lösning för skola och utbildning. Som jag förstår det är det något det hållet som Sugata Mitra pratar om i Build a School in the Cloud. Där informationsteknik får en annan roll än prezi, talsyntes-appar och att eleven får söka information till sin inlämningsuppgift. Är du intresserad av att läsa mer kan du hitta information på Holoschool. Det är i alla fall ett initiativ jag kommer att följa med intresse och jag hoppas den här typen av tänk utvecklas. Den nuvarande, gamla modellen för skola och utbildning börjar hamna i allt mer otakt med sin omgivning.

Slutligen då. Jag menar inte att vi ska stänga skolbyggnaderna och att eleverna ska få varsin dator, och så är allting klappat och klart. Jag menar heller inte att det inte ska finnas vuxna som tar hand om, stöttar och lär ungarna saker. Jag vill bara göra dig uppmärksam på att svaret på vad framtidens skola är, sannolikt inte är en mer effektiviserad eller utvecklad form av den vi har idag. Kommentera gärna inlägget här eller någon annanstans så diskuterar vi saken:)

Vad händer efter skolkollapsen

Igår läste jag ett blogginlägg av Christian Jerhov ”Vilka ämnen ska vi läsa i skolan?”. Det Christian gör i sitt inlägg är att han ifrågasätter ämnesstrukturerna och ställer frågan varför vi läser vissa ämnen men saknar andra. Jag tror att han har helt rätt, och att vi lätt tröskar runt i vårt system och pratar lösningar i systemet, istället för att ändra på det. Jag har i alla fall funderat lite kring det.

Det här med skolan. Det är en så stor och komplex verksamhet med verksamheter i verksamheten. På de flesta håll där skolan debatteras så står det klart att det inte står rätt till. Det är allt från resursfördelning till modern pedagogik som behöver uppmärksamhet i skoldebatten. Kort sagt är det mycket som trängs i debatten kring vad en bra skola ska vara. Elevernas läsning behöver bli bättre. Studenter vid universitet och högskolor kan knappt skriva sägs det. Ändå tas det sällan (nästan aldrig) hänsyn till att dagens ungdomar producerar och läser mer text än någonsin. Hur utnyttjar vi det? Egentligen är den pedagogiska delen av den frågan en helt annan än den jag vill skriva om här. Att läsningen är viktig är det inget snack om. Det förstår vem som helst. Speciellt när vi konsumerar mer text än någonsin. Att produktionen av densamma också är viktig, står bortom alla tvivel. Men jag hörde för inte så längesen ett exempel där en ung kille med dyslexi tvingades skriva för hand, för att det var bra för honom att lära sig. Samtidigt vet jag att samma unga kille kan skriva massor på datorn, om han bara fick.

Tänk om det är så att skolan är på väg att bli meningslös. Eller delar av innehållet åtminstone. Det händer dock massor av bra saker och elever lär sig massor. Ja, det är väl faktiskt mest positiva saker som händer i skolan ändå. Så jag tänker inte skriva att jag precis har börjat arbeta med något som jag inte tror på eller som inte finns. Så är det ju inte. Men tänk om det är så att både pedagoger och elever börjat syna skolan för vad den egentligen är, eller rättare sagt inte är. Det finns de som tycker att det är allvarligt att lärare tappar makten i klassrummen. Tänk om det bara är en reaktion på att man som både elev och lärare håller på att syna den gamla skolans struktur, och märker att den inte riktigt håller ihop.

Jag tänker ofta på hur system och ”förnuftiga” vuxna har försökt styra in unga på ”rätt” väg, och trots detta hittar nästa generation nya vägar ändå. Tänk om framtiden blir precis så bra som de unga vill, och precis som de vill ha den. Tänk dessutom om det inte behöver vara något dåligt. Det var ju liksom alltid bättre förr. Eller? Underhåll bara tanken en sekund att det skulle bli så att det dyker upp teknik som gör att vi INTE behöver kunna räkna, skriva eller läsa i framtiden. Åtminstone inte i traditionell bemärkelse. Med tanke på den senaste tidens utveckling kanske det inte är omöjligt ändå. Nu snackar vi i och för sig säkert en rätt avlägsen framtid. Men vad skulle i så fall hända med oss? Skulle vi sluta att fungera som människor? Självklart provocerar jag nu. Men jag har en tanke om att ungdomar vet och kan mycket, mycket mer idag än tidigare. Kanske inte just de saker vi vill att de ska kunna och veta bara. Men på ett sätt kanske de har bättre koll än många vuxna på vad de behöver kunna i framtiden, och vad de behöver vara bra på. Jag vill egentligen komma till ett ökat fokus på de mellanmänskliga aspekterna i skolan. För de är beständiga.

Så om skolan har beskrivits som en sjuhelsikes sjuk patient ett tag nu, kanske det är dags att se den där sjukdomen i ett annat ljus. Kanske är det en sjuk patient, som håller på att ställa diagnos på sig själv. Det jag menar är att den gamla skolan kanske håller på att kollapsa på sig själv, och det kanske inte nödvändigtvis bara är dåligt. Förändringar tar tid och det är inte förrän det står glasklart för alla vilka typer av förändringar som behövs, som en total förändring kan komma. Kanske närmar vi oss just det.

Kanske gör det att hela den där stora verksamheten, med alla sina verksamheter, kan ta sig upp på nästa nivå. Kanske får då formativ bedömning, lustfyllt lärande, IKT, värdegrund, synligt lärande med mera en större plats. Eftersom man har gjort upp med saker man inte längre behöver och som inte funkar.

Inför skolvåren afkmalmö

Ikväll åker jag ner mot Skåne för att medverka vid skolkonferensen #afkMalmö 18-19 oktober som arrangeras av personer inom nätverket Skolvåren. De hade även ett event i våras i Varberg, som jag tyvärr missade. Denna gången är jag dock på plats och ska presentera lite tankar kring vad en lärande organisation kan innebära. Jag kommer att göra det i ett pecha kucha format, och tankarna är delvis mina egna, min skolas och det utvidgades kollegiets.

Det här är direkt saxat från Skolvåren.

”#skolvåren startade som en hashtag på Twitter under hösten 2012 och resulterade i ett initiativ med tankar om att samla skoldebatten för att ge den kraft, föra upp debatten på systemnivå och på allas agenda i februari 2013. Politiska utspel om skolan hade avlöst varandra och ökad aktivitet i sociala medier vittnade om att gränsen var nådd. Därför startade fyra kvinnor #skolvåren, ett forum de upplevde saknades i den övergripande diskussionen om lärande. De såg ett behov av att skolutvecklare, människor inom skolvärlden, såväl som föräldrar, näringsliv och ideella sektorer behövde mötas för att gemensamt lyfta Sveriges skola.”

Anledningen till att jag vill prata om vad en lärande organisation innebär är att jag har blivit lite trött. Jag har blivit lite trött på att alla kan enas om några framgångsfaktorer för att ha en framgångsrik skola, eller en lärande organisation. Men det känns som något saknas. För mig är det så himla tydligt att många av skolans utmaningar idag handlar om oss vuxna som arbetar i och runt skolan. För att höja oss, och på systemnivå levla upp, tror jag att vi behöver prata mycket mer om den lärande organisationen och dess recept, och varför inte fler vill vara med och laga. Detta trots att alla verkar veta receptet.

Jag har även börjat tröttna rejält på skoldebatten, på både politiskt och twitter-ankdammiskt plan. Den ena sidan (ska låta det vara osagt vilken) verkar tro att den andra vill att barnen inte ska lära sig något och bara flyta runt i skolbyggnaden utan något vuxenansvar, medan den andra replikerar med att den första sidan vill förtrycka barn och ärra dem för livet. Anledningen till att jag åker till Skolvåren är för att prata om den lärande organisationen. Men också för att jag tror att det blir ett tillfälle att skärpa till oss lite och prata om de saker som spelar roll på riktigt.

För att få lite spridning på de här tankarna och för att ha något som kan leva vidare efter min Skolvåren, så tänkte jag dela med mig av en infograf som jag gjort.

Att göra svåra saker enkla

Just nu är jag inne att hitta korta och enkla tankemönster för att komma till bukt med komplexa frågor som rör undervisning eller organisationer. Det är rätt kul och utvecklande faktiskt. Den här gången tänkte jag att det skulle handla om hjärnaktivitet och lärande.

Hur lärande går till är egentligen inget jättemysterium. Eller bitvis har vi i alla fall med hjälp av forskning kunnat luckra upp vad lärande är och när det sker som mest effektivt. Få, om någon, skulle motsätta sig att det är viktigt att titta på hur stimulerad hjärnan blir av det vi sysslar med. Att det liksom korrelerar med meningsfullt lärande. Det finns flera modeller för det här. Någon av de vanligare pekar på att vi lär oss i samspel med andra och vi lär genom att lära andra och så vidare.

Så till min tanke eller frågeställning då:
Varför inte låtsas som att föräldrarna kopplade på ungarna lite elektroder varje morgon innan skolan, för att sedan tillsammans med läraren plugga in dem och kunna följa hjärnaktiviteten?

Nu är det här säkert i strid med flertalet etiska principer, att praktiskt göra det. Men jag tror att man åtminstone kan låtsas för sig själv som lärare och utveckla sitt arbete utifrån det. På vetenskaplig grund var det va?

Tack för att du läser:)

Ett skolutvecklande förhållningssätt

Det här är ett inlägg jag har suttit på ganska länge. Jag har funderat länge och väl kring något jag vill kalla det skolutvecklande förhållningssättet. Jag skulle säga att det finns många som har det, och jag skulle sälla mig själv till en av dem. Det finns också många i skolan som inte har det. Idag är det vad jag skulle kalla en fråga för ”eliten” bland skolfolk. Det jag vill skriva om här handlar inte om att förringa engagerade pedagogers insatser, eller raljera över de som tycker att det går lite onödigt fort nu. Det handlar egentligen om att jag tror att vi behöver lyfta fram ett skolutvecklande förhållningssätt. Gärna redan på lärarutbildningen. Det behöver bli en bredare fråga tror jag, om man kan uttrycka sig så…

Vad är det då egentligen jag menar med det här? Jo, jag menar att om du utgår från att lärande är utveckling och att vidga den kunskap och förståelse man har. Ja, då borde ju skolutveckling vara mer framträdande. Den lärande organisationen, som det på flera håll talas om. Och det är ju helt rätt! Tänk vilket drag man skulle kunna få från lärarstudenter om det skolutvecklande förhållningssättet lyftes fram på utbildningarna. Att skolan idag, och inte minst imorgon, kommer att handla om utveckling lika mycket som kunskap.

Det är inte så konstigt, menar jag, att det skolutvecklande förhållningssättet inte finns. Eftersom vi inte egentligen är tränade för det. Frågor om skolutveckling tenderar därför att bli aningen elitistiska och motsättningar uppstår inom kollegiet, i landet och i världen. När jag säger att de är elitistiska, menar jag inte att det har med intelligens eller något annat att göra och att de som inte ägnar sig åt skolutveckling är mindre intelligenta. Den lärande organisationen har helt enkelt inte infunnit sig där bara.

Eftersom vi vet att det höga taket och bekräftande av varandra som kollegor är essentiellt för en bra skola, och även skolutveckling, så är det ganska problematiskt tycker jag att vi ska arbeta med en verksamhet som inte är inriktad på morot och piska, men ändå använder det för skolutveckling. Det eller så är det ett låt gå klimat som råder på skolan. Vi som sitter ganska mycket i förarsätet för skolutveckling (Ja, jag räknar mig själv till en av dem) pratar ofta om jante, rädsla och kan till och med bli lite elaka i tonen ibland. Så upplever jag det i alla fall. Även om det behöver utvecklas så kan jag inte låta bli att tänka att ett skolutvecklande förhållningssätt och därmed en tydligare bild av vad vi vill med det där utvecklandet kanske kan leda till större genomslag i framtiden. Jag tror att skolan kollektivt behöver utveckla en mer framträdande syn på förändring och skolutveckling.

Men det är inte en syn som innebär en gemensam målbild. Vi behöver styras av en framtidsvision tror jag, inte bara en för nutiden eller dåtiden och det tror jag är fullt möjligt att göra till en bredare fråga än idag.